26/8 1999; Oppositionen kunde lära av Clausewitz; DN-kolumn; Svensk politik

 

Oppositionen kunde

lära av Clausewitz

 

Carl von Clausewitz, död 1831, var preussisk officer och militärfilosof. I ett krig, lärde han, måste hela stötkraften riktas mot tyngdpunkten på fiendesidan, mot det ”centrum av kraft och rörelse av vilken helheten är avhängig”. Detta centrum behövde inte vara rent militärt, det var ”helt enkelt den punkt i fiendens militära, sociala eller politiska struktur, vars förlust innebar att hans förmåga till motstånd bröt samman”, enligt Alf W. Johanssons tolkning av Clausewitz. Tyngdpunkten kunde vara fiendelandets huvudstad. I en allians låg tyngdpunkten i det övergripande intresse som höll deltagarna samman. I en upprorsrörelse kunde tyngdpunkten vara ledarens person eller rörelsens stöd i allmänna opinionen.

     Tyngdpunkten är alltså ett politiskt begrepp, som låter sig överföras till fredliga situationer. Demokratin förutsätter att partier strider om opinionen och makten. Ett parti som vill segra bör rikta sin huvudstöd mot tyngdpunkten, ”det centrum av kraft och rörelse av vilken helheten är avhängig”.

Socialdemokraterna har alltid vetat var tyngdpunkten ligger på den borgerliga sidan. Den utgörs av det gemensamma borgerliga intresset av delaktighet i den politiska makten, och socialdemokratins strategi ända sedan kohandeln med bondeförbundet 1933 är att bryta upp denna intressegemenskap.

     Motstrategin har bestått av ständigt nya försök att övervinna den borgerliga splittringen. Efter nederlaget i pensionsstriden på femtiotalet försökte folkpartiet och centerpartiet skapa en mittenallians med en dörr öppen för högern. Oppositionen skulle erbjuda ett samlat alternativ med mittenpolitiken som grund. Medborgerlig samling i Skåne gick in för att de tre borgerliga partierna skulle slås ihop. Samlingsstrategin har haft vissa framgångar, men den har oftare misslyckats. I dag har vi fyra borgerliga partier mot tidigare tre. Intresset för borgerlig samling tycks inte ha ökat. 

     Samlingstanken är defensiv, ett sätt att inte visa blottor. Mera lovande vore kanske att identifiera och angripa tyngdpunkten, det vill säga det centrum av kraft och rörelse utan vilket huvudmotståndarens övermakt vore bruten. Om de borgerliga inte förmår öka sin egen specifika vikt kan de kanske i stället minska socialdemokratins. Det förutsätter ett gemensamt intresse och en gemensam uppfattning om ”tyngdpunkten”.

     Intresset är rimligen starkare än någon gång förut. Inget borgerligt parti torde i dag se ett fast samarbete med socialdemokratin som vägen till makt och inflytande. Tre av partierna har ingen sådan önskan, det fjärde är för litet att ensamt vara stödparti. Chansen för vart och ett av de borgerliga partierna att kunna påverka utvecklingen ligger därför, mer än förr, i att uppnå en borgerlig majoritet. Först måste detta mål nås – sedan får man se vilka allianser som kan bildas.

Var finns tyngdpunkten, som stöten måste riktas mot? Socialdemokratins styrka ligger i korporatismen, i sammanflätningen av politisk, facklig och statlig makt, som säkrar partiet resurser och strategiska positioner. Korporatismen är samtidigt en akilleshäl, eftersom det fackliga särintresset tvingar partiet att handla irrationellt, ofta till stor skada för landet.

     I valen 1976, 1979 och 1991 blev det borgerlig majoritet. Alla tre gångerna framstod socialdemokratins relation till facket som problematisk och handikappande. Avtalsrörelsen för 1975 och 1976 hade misskötts både av regeringen (i egenskap av arbetsgivare) och facket, vilket höjt kostnadsnivån med 40 procent på två år. Både 1976 och 1979 utlöste  LO-förslaget om löntagarfonder en diskussion om ”öststatssocialism”.  Valrörelsen 1991 följde på stoppaketet 1990 (med bland annat strejkförbud), Kjell-Olof Feldts avgång och krocken mellan Allan Larsson och Stig Malm. Partiets förödmjukande beroende av facket visades upp i Feldts ”Alla dessa dagar…”. Det framstod som mer belastande för bägge parter än någon gång tidigare.

     De borgerliga kan gemensamt rikta huvudstöten mot den socialdemokratiska korporatismen utan att i övrigt ge upp sina säruppfattningar. ”Getrennt marschieren, vereint schlagen” har aldrig varit en dålig strategi. Målet är inte nödvändigtvis en borgerlig majoritetsregering; det viktiga är att bryta det socialdemokratiska maktmonopolet och den fackliga vetorätten i politiken.

     Det är inte svårt att hitta sätt att angripa tyngdpunkten. Folkpartiets aktuella förslag att arbetslöshetsförsäkringen ska göras obligatorisk och överföras till försäkringskassorna är utmärkt i sak och fäster uppmärksamheten just vid korporatismen. (Samma förslag förde de borgerliga gemensamt fram i segervalet 1976.) Angrip den fackligt-politiska orsaken till att Sverige haft en långsam tillväxt, att små och medelstora företag utvecklas svagt, att lönebildningens problem förblir olösta. Det är där det bränns, det är där socialdemokratin är sårbar.