18/11 1998; Vem var skyldig till dödsbranden?; DN-kolumn; Svensk politik

 

Vem var skyldig

till dödsbranden?

 

Att skydda människor från farliga bränder är en av statens äldsta och mest erkända uppgifter. Kejsar Augustus införde ett brandväsende år 6 e Kr. Det fanns föreskrifter om brandskydd i svenska landskapslagar och i Magnus Erikssons landslag och stadslag. Efter en storbrand i Stockholm 1407 förbjöds allt byggande av trähus i Gamla stan. Inmönstrade medborgare, benämnda  Varden, utgjorde en vaktstyrka mot bränder.

Brandförsvaret är till nittio procent förebyggande. Myndigheterna utreder nu hur katastrofbranden på Hisingen uppstått och vilka fel som begåtts. Men det som mest behöver utredas är de försummelser som gjorde att en sådan olycka var mer eller mindre förutbestämd – inte i just den byggnad som brann men i någon av alla Sveriges nöjes- och samlingslokaler.

 Efteråt har vi fått veta att det snarast varit regel att festarrangörer släpper in fler människor än lokalerna är godkända för, att reservutgångar är stängda eller blockerade, att elrustningen är mer eller mindre hemmagjord och att föreskrivna tillstånd saknas. Det var bara en tidsfråga när katastrofen skulle inträffa. Försummas skyddet, kommer människor att dö i hemska bränder. Många tycks ha känt till bristerna men inte brytt sig eller förmått göra något.

För ett par år sedan gav Riksrevisionsverket (RRV) ut en rapport om statlig tillsyn som ett förvaltningspolitiskt styrmedel. Där sägs att en del myndigheter så gott som aldrig tillgriper sanktioner fast de ibland är skyldiga att göra det. Flera av verkets granskningar har visat att ”kontrollanten ofta försöker undvika konflikter och hellre använder övertalning än sanktioner”. Konflikter ”upplevs som obehagliga”, det förekommer att man därför ”enbart gör föranmälda besök, eller rentav endast besöker verksamheter som själva är kvalitetsmedvetna”. Vissa myndigheter gör ”så gott som aldrig oanmälda inspektioner”. En del tvekar att rapportera skriftligt på grund av farhågor att rapporteringen skulle kunna störa relationerna, heter det.

RRV skriver att ”oviljan att ta konflikter och använda sanktioner blir särskilt påtaglig i en decentraliserad fältorganisation om nära band kan uppstå mellan inspektörerna och verksamheterna”. Särskilt svårt tycks det vara att få till stånd en effektiv kontroll och tillsyn över socialförsäkringarna, enligt rapporten.

 Statsförvaltningen har decentraliserats, och ansvaret för verkställighet har förskjutits neråt. På central nivå har i stället tillsyn blivit allt viktigare, många myndigheter har organiserats som tillsynsmyndigheter. Ordet tillsyn finns i över 500 lagar och därtill i mängder av förordningar.

Förvaltningspolitiska kommissionen påpekade i fjol att det råder ”osäkerhet om hur tillsyn bör bedrivas”, att tillsynen inte sällan är ”påfallande svag” och att sanktionsreglerna är oklara.

   Regeringen är vår högsta förvaltningsmyndighet, men förvaltningsfrågor intresserar knappast statsråden, att regera är för dem en rent politisk uppgift. Att hälften av statsråden är okunniga som pryoelever om de områden de ska leda spelar ingen roll, enligt statsministern. Deras uppgift som politiker är att peka ut en ideologisk färdriktning; kunskaperna får tjänstemännen stå för.

 Statsråden omger sig med statsekreterare och så kallade sakkunniga, som också är politiker och byts ut titt och tätt. Regeringen och departementen har organiserat sitt arbete utifrån den politiska debattens prioriteringar. Det gäller att förverkliga partiprogram och vallöften och att kunna bemöta kritik från oppositionspartier, medier och påtryckningsgrupper. Vad som då försummas är det mödosamma arbetet att leda statsförvaltningen i alla de tusen frågor som varken partierna eller medierna intresserar sig för - förrän en miljöskandal eller en brand- eller fartygskatastrof inträffar.

 Vems är skulden om tillsynen är undermålig och en olycka händer? Den myndighet som har det direkta ansvaret går naturligtvis inte fri från kritik, men RRV-rapporten tydde på generella brister, som ingen annan än regeringen kan göra något åt. De som ska utöva tillsyn i frontlinjen måste ha ett kraftfullt stöd högt uppe, annars tar konflikträdslan överhanden. En regering kan indirekt vara ansvarig också för en storbrand.

 De övergripande förvaltningspolitiska frågorna har bollats hit och dit inom regeringskansliet. Efter den senaste regeringsombildningen ligger de i justitiedepartementet hos en ung biträdande minister med fackliga meriter. Det verkar lika nyckfullt och förstrött som tidigare ansatser till en samlad förvaltningspolitik. Minns någon civilminister Bo Holmberg? Vad som behövs är ett nytt sätt att leda arbetet i regeringskansliet. Anders Sundström har rätt, Göran Persson fel. Att styra riket kräver sakkunskap och kontinuitet, inte bara politisk fingerfärdighet.

 

Citat i texten:

”Det var en tidsfråga när en storbrand skulle bryta ut. Försummas skyddet, kommer människor att dö”