Det våras för korporatismen; Lag & Avtal; 7/2002; Arbetsrätt

 

Det våras för korporatismen

 

Niklas Bruun, The Autonomy of Collective Agreement. Guiseppe Casale, Collective Bargaining and the Law in Central and Eastern Europe. Recent Trends and Issues. Labour Law Congress 2002. Reports.

 

Kollektivavtalssystemet i Europa når sin högsta höjd av officiell uppskattning, samtidigt som det undermineras och pressas tillbaka i land efter land. Partsorganisationerna är med och stiftar lagar i EU. Representativa arbetsgivar- och löntagarorganisationer i varje medlemsland förutsätts i unionens stadgar, och kandidatländerna pressas att redovisa framsteg på vägen mot ett fullfjädrat förhandlingsväsende. ILO ger experthjälp för modernisering av arbetsrätten. Men mycket är ihåligt och svagt relaterat till vad som händer på arbetsplatserna.

    Kollektivavtalets autonomi var ett av tre teman vid Labour Law Congress 2002 i Stockholm i september. Ämnet behandlades i två rapporter, den ena av Niklas Bruun om Västeuropa, den andra av ILO-representanten Guiseppe Casale om Öst- och centraleuropa. Bruuns rapport är klarast och mest genomarbetad, båda är intressanta.

    Flertalet länder i väst har sedan gammalt etablerade rättsliga former för kollektivavtal, stridsåtgärder, medling med mera. På sjuttio- och åttiotalen gick man längre och stiftade lagar för att aktivt främja kollektivavtalssystemet, påpekar Bruun. Som exempel nämner han Sverige, Finland och Frankrike. Lagar i Spanien och Portugal om arbetsgivarens skyldighet att förhandla ”in good faith” räknar han till samma kategori, liksom mekanismer för att göra kollektivavtal generellt tillämpliga (även vid oorganiserade företag). Det officiella stödet för kollektivavtalssystemet har alltså utvecklats i ett par steg.

    I Öst- och centraleuropa tar man båda stegen, och litet till, i ett enda kliv. Staten deltar i trepartsorgan med uppgift att utveckla kollektivavtalssystemet, arbetsgivare förpliktas att förhandla kollektivt och att ge motparten ekonomisk information. Lagar definierar olika slag av kollektivavtal och anger hur lokala avtal förhåller sig till centrala. Kollektivavtal blir giltiga genom att registreras hos en myndighet, avtal görs generellt tillämpliga. Ambitionen är hög, man vill bli som Sverige, känt för att ha det starkaste kollektivavtalssystemet. 

    Skyldighet att förhandla vållar problem i länder utan facklig tradition och stadga. Förhandla med vem? Det kan finnas två fackföreningar, den ena representativ på en enskild arbetsplats, den andra i hela företaget. Vad är arbetsgivaren skyldig att förhandla om? Sådant måste lagen ge svar på. En vid första anblicken oskyldig föreskrift leder in i en härva av intrikata regler, till exempel om vilka kriterier en organisation ska uppfylla för att erkännas som part.

    Den polska lagen har en lista på sådant man inte får avtala om, till exempel ansvaret för ordning och disciplin. I Rumänien och Ungern får ett företag inte ingå mer än ett kollektivavtal. Om en strejk i Rumanien pågått i 20 dagar utses en skiljedomare som kan beordra återgång i arbete. I Bulgarien får avtalstiden inte överstiga två år. I Tjeckien får ett företagsavtal inte avvika från ett branschavtal vare sig uppåt eller neråt. I Slovakien har både fackföreningar och valda företagsråd förhandlingsrätt.  

     Ingen tycks tilltro parterna förmågan att bestämma spelets regler. Arbetsmarknadsrelationerna konstrueras med lagparagrafer uppifrån och ner. Flertalet fackliga organisationer har sina rötter i kommunismen och tar statens reglerande roll för given, medan arbetsgivarna oftast är obenägna att bilda organisationer med rätt att förhandla och träffa avtal. Guiseppe Casale skriver att fackliga förhandlingar på det hela taget är mindre vanliga i Öst- och centraleuropa och att de kollektivavtal som sluts alltför ofta innehåller varken mer eller mindre än vad som redan bestämts i lag. Strejker brukar riktas mot staten, inte mot arbetsgivarna. Samtidigt saknas i ett antal länder en gränslinje mellan intressetvister och rättstvister.

    Sådana sociala parter ska om några år flytta in i EU och stifta arbetsmarknadslagar för hela unionen. Det våras för korporatismen. 

    Kanske är problemet i en del nuvarande EU-länder nästan detsamma som i kandidatländerna: en statlig omfamning som kväver fackföreningar och förhandlingssystem. Att bara var tionde anställd i Frankrike tillhör en fackförening har ett självklart samband med att staten utsträcker kollektivavtalens giltighet; någon facklig närvaro på arbetsplatsen krävs inte för att branschavtalets förmåner ska utgå. Den sociala EU-dialogen, den framförhandlade lagstiftningen, flödet av direktiv och regler om jämställdhet, föräldraledighet, deltidsarbete, tidsbegränsade anställningar, distansarbete med mera kan ha liknande effekter i medlemsländerna.

    Niklas Bruun beskriver hur arbetsmarknaden fragmentiseras och hur centralisering och decentralisering pågår samtidigt. Så kallade sociala pakter och olika former av nationell inkomstpolitik har anpassat lönebildningen till EMU-kravet på låg inflation, medan alltfler och viktigare frågor hanteras lokalt. Båda delarna bringar fackföreningarna på defensiven och försvagar kollektivavtalssystemets autonomi. Ekonomins globalisering verkar i samma riktning.

    Rapporterna berör inte föreningsrätten. I Sverige tas organisering för given, ingen betraktas som en bråkstake på grund av fackligt medlemskap. Men hur är det i länder där de organiserade är en minoritet på 10 – 30 procent? Lagligt skydd mot diskriminering är en sak, verklig föreningsrätt en annan. Det vore nästan förvånande om inte den antifacklig trenden i Europa försvagat inte bara kollektivavtalens autonomi utan också den grundläggande friheten att tillhöra en fackförening.