6/7 2002; ”Miljöpartiet enda chansen för maktskifte”; DN Debatt;

 

Svensk politik

 

 

”Miljöpartiet enda chansen för maktskifte”

 

 

Sverige har varit ett lättskött pastorat den här valperioden. Internationalisering och EU-medlemskap har snävat in gränserna för den politik som är möjlig att föra, institutionella reformer har medfört en ekonomisk disciplin, som gör situationen helt olik den på sjuttio- och åttiotalen. Vi har en självständig riksbank med entydigt uppdrag att bevara penningvärdet och en budgetordning som inte ger utrymme för ofinansierade utgifter efter dagens politiska vindar. Pensionsreformen är på plats. Ansvaret för statens lönefrågor har delegerats till ett självständigt arbetsgivarverk (det enda ämbetsverk vars chef inte utnämns av regeringen). Den offentliga sektorns avtalsfrågor, som förr var en lika stor pest för socialdemokratiska som för borgerliga regeringar, har avpolitiserats. Många offentliga verksamheter har utsatts för marknadsmässig konkurrens.

    Arbetsrätten liberaliserades under nittiotalet. Man legaliserade bemanningsföretag, tillät lokala avtal om avvikelser från turordningsregeln (sist in först ut) och gjorde det lättare att anställa personal för begränsad tid; i dag finns elva olika former av tidsbegränsad anställning. Parterna förändrade avtals- och lönesystemen, införde individuella löner på bred front och lät avtalens lägsta löner sjunka i relativa termer. Industriavtalet 1997 vittnade om en ny Saltsjöbadsanda på förbundsplanet.

   Allt sammantaget har gett oss en period av tillväxt, låg inflation, stabila statsfinanser, balanserad utrikeshandel och arbetsfred; antalet konflikter är tillbaka på sextiotalets låga nivå.       

   De viktigaste strukturförändringarna beslöts under den borgerliga perioden 1991-94, alla gick i borgerlig riktning. Socialdemokraterna bejakade reformer och tänkesätt de hade bekämpat under Olof Palme och Ingvar Carlsson. Inget parti hävdar längre, som socialdemokraterna gjorde ännu 1993-94, att receptet mot arbetslöshet är utgiftsexpansion utan finansiering. Det finns inga stridsfrågor jämförbara med löntagarfonderna eller kärnkraften under sjuttio- och åttiotalen, inga bittra personmotsättningar som i kretsen Palme, Fälldin, Bohman, Ahlmark.

   Det har varit ett privilegium att regera 1998-2002. Vilka som än hade vunnit regeringsmakten i förra valet hade stått starka i dag.

  

Under våren 1998 ville centerledaren Olof Johansson bilda en allians i mitten, partiet var emot en ny moderatledd regering. I en artikel (DN Debatt 29/3 1998) argumenterade jag för ett mittenalternativ, som skulle inkludera miljöpartiet. I den debatt som följde sade språkrören Birjer Schlaug och Marianne Samuelsson att en mittenregering ”vore idealet”, de ville ”inte ge upp hoppet om en mittenregering”, fast det såg mörkt ut. Problemet var att Alf Svensson och Lars Leijonborg inte var intresserade.

   I så gott som varje väljarbarometer åren före valet 1998 var miljöpartiet tungan på vågen mellan socialistiska och borgerliga väljare, och samtidigt var centern det parti regeringen samarbetade med i riksdagen. Det borgerliga alternativet bestod av moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna, men eftersom dessa partier hade endast omkring 40 procent av väljarsympatierna låg regeringsmakten långt utom räckhåll. Den enda verkliga chansen till ett regeringsskifte 1998 var att kristdemokraterna och folkpartiet anslöt sig till centerns idé om ett alternativ i mitten, som i så fall hade attraherat även miljöpartiet. En sådan allians hade troligen varit konkurrenskraftig bland marginalväljarna mot socialdemokratin. Norge under Kjell Magne Bondevik erbjöd, då som nu, en lockande förebild.

   Tage Erlander sade att folkpartiet frodades och blev stort när socialdemokraterna och högern närmade sig varandra men krympte när motsättningarna spetsades till. Det sambandet  förutsatte förstås att folkpartiet visade sig självständigt mot partierna till höger och till vänster. I dagens fridfulla politiska klimat skulle väljarna troligen belöna en sådan självständighet av partier i mitten.

 

Miljöpartiet anser att höger-vänsterskalan är förlegad. Om partigrundarna på åttiotalet hade betraktat miljöengagemanget som en naturlig del av en vänsterideologi hade partiet inte behövts, i så fall hade det varit mer effektivt att verka inom socialdemokratin. Partiets väljare känner sig stå i mitten. Att miljöpartiet har ett ont öga till moderaterna är inte så konstigt, eftersom det enda moderata miljökrav som märks handlar om bevarad kärnkraft som medel mot växthuseffekten. För de gröna är moderaterna ett parti för herrar i kostym, kulturskillnaden kunde inte vara större.

    I flera mätningar under våren har miljöpartiet legat under fyra procent, medan Göran Persson tycks ha en god chans att klara regeringsmakten med enbart vänsterpartiet. Hur ska miljöpartiet bli mer synligt i valrörelsen? Om partiet tillhörde en mittengruppering skulle medierna bli intresserade, miljöfrågorna skulle komma upp på dagordningen, valet skulle bli spännande, många skulle vilja hålla partiet kvar i riksdagen för att öka chanserna till ett regeringsskifte. Miljöpartiet har nyligen gett en ny mitteninvit, ett villkor är att det inte blir en moderatledd regering.

 

De sakpolitiska problemen skulle vara mindre än i de koalitioner som trädde till 1976 och 1991. Socialdemokraterna har varit beroende av miljöpartiets röster sedan 1998 utan att råka ut för några större olyckor. I ekonomiska frågor har miljöpartiet förmått ta ansvar. Varför skulle problemen bli större för en regering som leds från mitten? 

   Kristdemokraterna och folkpartiet har bedömt de gröna på ett ytligt sätt, de har reagarat mot naiviteten i en del visioner och utopier, brist på realism, exotiska beslutsformer, men de har föga intresserat sig för vad partiet i grunden står för, dess karaktär. Alf Svensson misstrodde djupt Birger Schlaug, det enda av språkrören som visat en talang, jämförbar med Svenssons, för röstvinnande utspel. Men miljöpartiet är inte populistiskt eller mer fallet för demagogi än andra partier. Bland dess medlemmar och företrädare finns både ett miljöengagemang och en rimlig skepsis mot vedertagna ideologier, en i grunden lika seriös hållning i samhällsfrågorna som hos kristdemokrater och folkpartister. De som engagerat sig i miljöpartiet är oftast välutbildade, har deltagit i lokalt miljöarbete, är vana att bygga nätverk. De gröna är ett idéparti.

   Bland 16-25-åringar säger bara 9 procent att de har stort eller ganska stort förtroende för politiker, enligt Ungdomsbarometern. Tre av fyra kan inte tänka sig att bli medlemmar i ett politiskt parti. Bara 17 procent tror sig ha en möjlighet att påverka samhället. Trenden är märkbart negativ mellan 2001 och 2002. 

   Vad för slags förnyelse av politiken, vilket inflöde av aktivt intresserade, hoppas man på, om man rynkar på näsan åt de gröna och utesluter dem som samarbetspartner? Det finns strömningar av annat slag som partier av god vilja har större skäl att oroa sig för, som vi sett runt om i Europa.

 

Även om mittenpartierna håller fast vid nuvarande blockuppställning bör de markera tydligare att de inte tänker som moderaterna. Det räcker inte att varje parti visar sin egen profil, inom blockpolitikens ram framstår det största partiet som ledande. Moderaterna har alltid ansett att de borgerliga ska undvika inbördes diskussion, särskilt i valrörelserna, så att de skillnader som finns framstår som blott smärre variationer på samma tema. I en sådan situation blir det svårt för ett mindre parti att bevara sin identitet, även inåt. Moderaterna får makten över problemformuleringen.

   Det fackliga området i vid mening gjorde Sverige nästan ostyrbart under stagnationsperioden 1970-95. Vi kan inte ta för givet att det lugn som råder i dag kommer att bestå, å andra sidan gäller det att inte med beskäftiga inhopp förstöra den positiva trend som, mot alla odds, har etablerats under senare år. Politikerna måste tänka igenom hur de ska förhålla sig till intressemotsättningar på arbetsmarknaden.

   Moderaterna är heligt upprörda över det fackliga inflytandet och vill ha massiva politiska ingripanden på det område som parterna traditionellt har svarat för, i uttalat syfte att öka löneskillnaderna och befria arbetsgivarna från avtalens skrankor. En arbetsgivare och en arbetstagare ska kunna bestämma anställningsvillkoren oberoende av gällande kollektivavtal – avtalet ska alltså inte vara bindande. Sympatiåtgärder ska förbjudas. Stridsåtgärder ska föregås av medlemsomröstning och måste vara ”proportionella”. Eftersom moderaterna vill avskaffa Arbetsdomstolen, tvingas i så fall närmaste tingsrätt avgöra om en strejk står i proportion till sitt ändamål. Partiet vill också avskaffa turordningsregeln i Las. Inget sägs om att man borde återgå till läget före 1974, då turordningen reglerades i avtal. Utan regler om turordning försvinner anställningsskyddet, eftersom ett företag alltid kan motivera en uppsägning med arbetsbrist. Försvinner anställningsskyddet blir också föreningsrätten ihålig.

   De moderata förslagen, som till största delen lånats från USA och England, skadar de borgerligas trovärdighet och bidrar till facklig mobilisering i valrörelsen. Riskerna blir inte mindre av att kristdemokraterna delvis följer moderaterna i spåret. Kritiken mot arbetsrätten bör gälla avarter som tillkom under yran på sjuttiotalet, inte kollektivavtalssystemet och parternas självständiga ansvar för lönebildningen. Mittenpolitik borde syfta till statlig neutralitet mellan parterna.

 

Det finns ett återkommande mönster i relationen mellan liberaler och socialdemokrater  ända sedan brytningarna mellan reformister och marxister på 1800-talet. Först utformar och driver liberala krafter en viss politik, så småningom ansluter sig socialdemokraterna – under   dimbildning och aggressioner mot liberalerna. Det mönstret har vi sett i arbetsmarknadsfrågorna under hela perioden fram till trettiotalet, i pensionsfrågan, i återkommande debatter om planhushållning och socialisering, i skattepolitiken.

   Socialdemokratins hegemoni är starkast i den politiska  historieskrivningen. Bilden av det förflutna i medierna och delar av forskningen formas av en tro att alla långsiktigt bärande idéer, all förnyelse, i samhällsutvecklingen kommer från vänster, och så kommer det att vara så länge partiets monopol på att regera består. Chansen att bryta monopolet erbjuds bara vart fjärde år. Jag gissar att Göran Persson finner det obegripligt att  kristdemokraterna och folkpartiet inte försöker locka över miljöpartiet. Alf Svensson, som har nycklarna i sin hand, vill kanske i grund och botten inte regera, är tillfreds med framgången som kristdemokraternas populära storpappa.