Antiliberalerna i kulturvŠnstern

 

Liberal Debatt 1/2011

Varfšr Šr delar av universiteten och kulturlivet sŒ fientliga mot liberalismen? I artiklar pŒ DN Debatt 18 och 19 juli skrev jag att antiliberalismen har flera rštter men frŠmst Šr en bestŒende effekt av den marxistiska sjuttiotalsvŠnsterns lŒnga marsch genom institutionerna. (Se www.svante-nycander.se, lŠnken Aktuellt.)

Det kom sextio sjuttio kommentarer i olika medier, pŒ DN:s kultursidor 15 artiklar. Totalt sett var det rŠtt jŠmnt mellan instŠmmanden och kritik, men bland kulturskribenter var den samlade uppfattningen att jag fŒtt allt om bakfoten. Antiliberalismen Šr ett spške, ett pŒhitt! Den Šr fšr švrigt vŠlmotiverad!

€ven en del borgerliga kommentarer var skeptiska. Ledarskribenten Aron Lund i Expressen 25/7 hŠvdade att liberalismen har en svag stŠllning vid universiteten och pŒ kultursidorna inte pŒ grund av antiliberalism utan dŠrfšr att Óden Šr sŒ trŒkigÓ:

ÓDet liberala hjŠlteeposet brukar bšrja med feminismen och ršstrŠtten, passera šver antinazismen och murens fall, och sŒ smŒningom tunnas ut till abortresor och pappamŒnader. Punkt sŠtts med att Bengt Westerberg reser sig ur en tv-soffa. Sen mumlar man sig pŒ nŒgot vis fšrbi de senaste tjugo Œren, dŒ inget sŠrskilt finns att rapportera.Ó

Lund tvivlar pŒ att universiteten och kultursidorna Óska kunna fšrfšras av vŒr mest snusfšrnuftiga ideologiÓ.

Ja, sŒ tŠnker mŒnga, Šven Herbert Tingsten ansŒg att liberalismen stŒr ÓpŒ grŠnsen till snusfšrnuftighetÓ. Men Aron Lund lŠmnar antiliberalismen ofšrklarad. Allt som Šr trŒkigt och snusfšrnuftigt vŠcker inte en aktiv antipati.

Lund har rŠtt i att liberal historieskrivning ofta Šr hjŠlteepos. SŒdant som inte ter sig beršmvŠrt tas inte upp eller beršrs med lŠtt hand, till exempel att John Stuart Mill och Alexis de Tocqueville stšdde kolonialismen, att Herbert Spencer var ledande socialdarwinist och att John Locke investerade i slavhandeln. Bilden av ideologiska konflikter i en Šldre tids politiska miljšer retuscheras.

Liberala idŽer Šr kontraintuitiva, de kunde vŠckas och spridas bara i en speciell historisk situation i nŒgra fŒ lŠnder. I utgŒngslŠget togs det fšr givet att en stat kan hŒlla ihop bara om det finns en suverŠn hšgsta makt, som ser till att folket omfattar samma religion. Att lyda šverheten var den frŠmsta dygden. Fattigdom ansŒgs nyttig fšr staten. Osv.

 

Fšr drygt ett Œr sedan gav jag ut ÓLiberalismens idŽhistoria. Frihet och modernitetÓ (SNS Fšrlag). Boken Šr idŽhistorisk, inte politisk, och jag har inte framfšrt nŒgon personlig uppfattning om vad som Šr genuin eller klassisk liberalism. Liberalismen var fšrgrenad och rymde svŒra motsŠgelser redan under perioden frŒn John Locke till John Stuart Mill.

Medier och lŠrda institutioner visade ringa intresse. I samband med mina DN-artiklar fšll ett viss ljus Šven pŒ boken, och den 15/12 var Svenska Dagbladet fšrst i dagspressen med en recension, en ÓstreckareÓ av Lennart Berntson. Ett par tidningar har skrivit om boken pŒ ledarplats. Kommentarerna har varit positiva men fŒ.

Det svala mottagandet har fšrmodligen pŒverkats bŒde av antiliberalism och av liberalismens fšrmenta trŒkighet. Det Šr lŠtt att tro att en liberal fšrfattares bok om liberalismen hšr till uppbyggelselitteraturen, som man lŠgger Œt sidan olŠst.  

Det finns en negativ reaktion av ett tredje slag. Mattias Svensson, redaktšr fšr Neo och sjŠlvdeklarerad nyliberal, skrev i DN 18/8 att han kŠnde Óen semantisk fšrundran šver att en person som Svante Nycander, som fšrmodligen vŠrjer sig mot bŒde etiketten marknadsliberal och alkoholliberal, ŠndŒ gšr ansprŒk pŒ etiketten liberal.Ó

Man har de Œsikter man har, etiketten Šr ovidkommande. StŒndpunkter kan pršvas sakligt utan semantiska hŒrklyverier. I boken behandlar jag som liberaler de tŠnkare och politiker som i allmŠnhet rŠknas som sŒdana. Att bland dem skilja de Škta frŒn de oŠkta Šr sekteristiskt.

Johan Norberg (DN 23/8) sŠger sig inte kunna dela min ÓilskaÓ šver antiliberalismen, han menar att nŒgot vŠrre hotar: att liberalismen blir ett tomt honnšrsord. Han bekŠnner sig till klassisk liberalism och laissez faire. Han skriver:

ÓNycanders resonemang pŒminner om nŠr han i radions ÕObs!Õ 1999 fšrklarade att Õen liberal och en socialdemokrat kan ha precis samma uppfattning i de allra flesta frŒgorÕ. --- Om man inte ser mer sprŠngkraft och radikalitet i den liberala idŽhistorien undrar jag varfšr man tar sig tid att fšrfatta en sŒ ambitišs bok om den. Ó

Jag minns inte mina ord 1999, men citatet sŠger ju bara att ŒsiktsfŠlten Šr šverlappande. Det som mest skiljer en folkpartist frŒn en socialdemokrat Šr synen pŒ det fšrflutna, inte de dagspolitiska sakfrŒgorna. De kŠnner sig hemma i skilda traditioner, lojalitetsbanden gŒr Œt olika hŒll. Liberala idoler Šr Karl Staaff och Bertil Ohlin, socialdemokratiska Šr Hjalmar Branting och Olof Palme. Historiska hŠndelser och sammanhang har en starkare laddning Šn framtidsvisioner. dalen 1931 vŠcker hetare kŠnslor Šn a-kasseavgiften.

Det Šr bland annat dŠrfšr jag lockats av den liberala idŽhistorien och dess samband med olika konflikter i det fšrflutna. Johan Norberg hissar varningsflaggan mot min bok, liberalismens idŽer borde beskrivas av en klassisk liberal, som visar hur rŠttrogna meningsfrŠnder fšrmedlat John Lockes och Adam Smiths frihetsidŽer frŒn generation till generation.

En bok efter Norbergs smak visar kontinuiteten, inte innovationerna.  SŒ kan man ocksŒ skriva historia, men det bšr inte rekommenderas av den som efterlyser idŽernas Óradikalitet och sprŠngkraftÓ.

Liberalismens radikalitet och sprŠngkraft visar sig i dess fšryngringsprocess.  Mer Šn andra ideologier har liberalismen utvecklats i samspel med omvŠlvande samhŠllsfšrŠndringar utan att fšrlora sin identitet och politiska relevans.

Liberaler tŠnker olika om mycket men hŒller ŠndŒ fast vid vissa huvudprinciper:

Sekularism – religišsa argument hšr inte hemma i politiska frŒgor.  Fšrnuftet ska styra.

Universalism – liberaler tillbakavisar krav frŒn olika kollektiv (nationen, klassen, skrŒet, fšrsamlingen) som vill bestŠmma inte bara hur individen ska handla och leva utan ocksŒ hur han eller hon ska tŠnka och kŠnna. Universalism och individualism hšr ihop.

Konstitutionalism – den politiska makten ska vara kontrollerad och utšvad enligt lagen.

Marknadsekonomi – liberaler anser att marknaden Šr ett šverlŠgset medel att ška vŠlstŒndet och minska fattigdomen.

Frihet Šr ett centralt element i var och en av dessa principer.  Sekularism och universalism handlar om tankefrihet och personlig frihet, konstitutionalism fšrutsŠtter politisk frihet, annars Šr makten inte kontrollerad. Marknadsekonomin har en uppenbar frihetsdimension.

 

Antiliberaler kŠnner man igen pŒ att de šppet eller implicit fšrkastar en eller flera av de fyra principerna. Mina artiklar pŒ DN Debatt handlade om antiliberalismen i Sverige. NŠstan alla de kritiska kommentarerna i DN och pŒ andra hŒll gŠllde i stŠllet liberalismens brister och fšrsyndelser.

Bland mina exempel pŒ elakartad antiliberalism stŒr Sven-Eric Liedmans lŠrobok i politisk idŽhistoria i en klass fšr sig. Boken har kommit ut i 14 upplagor och har sedan 1972 varit den viktigaste kunskapskŠllan om liberalismen fšr flera studentgenerationer.

Jag vill ge Šnnu ett belŠgg, utšver dem jag gav i DN, fšr bokens ensidighet och osaklighet. I ett resonemang om det politiska tŠnkandet Œrtiondena fšre och efter Œr 1800 skriver Liedman att den ekonomiska frihetens vŠlsignelser sedan Adam Smith var fšrknippad med en utvecklad ekonomisk teori. ÓNŒgon motsvarande teori fšr de politiska friheterna fanns inte. HŠr fick man fortfarande stšdja sig pŒ allmŠnna fšrestŠllningar om den mŠnskliga naturen, om fšrnuftet etc.Ó

Med detta yxhugg amputerar Liedman stšrre delen av den liberala idŽvŠrlden. Teorier om den politiska frihetens betingelser sysselsatte de liberala filosoferna mer Šn nŒgot annat. Baruch Spinoza, John Milton, James Madison, Immanuel Kant, Benjamin Constant, Wilhelm von Humboldt och Alexis de Tocqueville bidrog alla stort till den politiska frihetens teori.  Det var i hšg grad genom dem som sekularism, universalism och konstitutionalism fick fotfŠste i den politiska moderniteten, men ingen av dem nŠmns i Liedmans bok. Inte heller beršr Liedman hur idŽerna om mŠnskliga rŠttigheter vŠxte fram.  DŠr har marxismen inget att erbjuda, Marx fšraktade sŒdana idŽer.

MŒnga studenter har sŠkert reagerat mot ideologisk slagsida i en lŠrobok och vŠnt den politiska idŽhistorien ryggen.  I statsvetenskap lŠser man numera i stŠllet Ópolitisk teoriÓ, ett torrdestillat av idŽhistorien.

Problemet Šr inte att Liedman Šr marxist, Šven marxistiska historiker kan visa respekt fšr fakta och uppfylla vetenskapliga kvalitetskrav. Felet Šr att den kritiska diskussionen satts ur spel infšr en hyllad och prisbelšnad forskare, som Šr en ikon inom kulturvŠnstern.

Svante Nycander

tillbaka till arkivet