20/ 1 1999; Vad som fällde tillväxtalliansen; DN-kolumn; Arbetsmarknad.

 

Vad som fällde

tillväxtalliansen

 

Mona Sahlin har rätt i att ingen vet hur stort hindret för den tänkta tillväxtalliansen är. Troligen vet inte ens arbetsmarknadens parter själva varför det är svårare här än i flera andra länder att överbrygga klyftorna. Kan de båda ”samsynsmännen” Ingvar Carlsson och Svante Öberg ge rätt svar på den frågan är mycket vunnet.

    LO vill att centralorganisationerna ska ta ett gemensamt ansvar för lönebildningen, vilket SAF, TCO och Saco sagt nej till. Men det är inte känt vad LO närmare bestämt föreslagit eller vilket pris man varit beredd att betala.

Varken TCO eller Saco har något mandat att löneförhandla med SAF. Det vet LO, och en tillväxtallians kan omöjligen innebära att centralorganisationerna ska samordna löneförhandlingarna. LO har också gett upp tanken på en tvångsmässig sammanläggning av avtalsområden. Vad man tänker sig är rimligen bara att centralorganisationerna ska kunna ange riktvärden och ha någon form av överinseende över avtalsrörelserna.

 SAF är inte nöjd med hur lönebildningen fungerar och efterlyser en lagstiftning som sättar snävare gränser för strejkrätten. Medlare bör ges större befogenheter, och en stridsåtgärd bör inte få orsaka en oproportionerligt stor skada; facket ska inte kunna lamslå ett företag genom att ta ut nyckelpersoner i strejk.

 Arbetsgivarna tycks ta ganska lätt på risken för en ny löneinflation. De anser att lönefrågorna ska ses ur individernas och företagens perspektiv. Om man gör sig kvitt all centralism kommer ett samförstånd att växa fram, hoppas SAF.

 TCO:s vice ordförande Bertil Romilson hävdar att både regeringen och LO överdriver problemen med lönebildningen. Han anser inte att problemet var särskilt allvarligt ens på 70- och 80-talen. Centralorganisationerna bör hålla sig borta från lönepolitiken, och något behov av ett starkare medlingsinstitut finns inte, enligt Romilson. (SvD 12/1.)

Så kort är minnet, så litet riskmedvetandet. Bara för att löneutvecklingen varit stabil under några år av massarbetslöshet och låga prisökningar tror man att löneinflationen är ett övervunnet ont. Men det underliggande problemet är ju helt olöst. Vid en rimligt hög sysselsättning är det troligt att lönerna på nytt skenar. Företag med akut brist på utbildad arbetskraft tvingas betala mer, och löneglidning brukar smitta eftersom både företag och fackföreningar bevakar sitt relativa löneläge. Efter en tid kommer handelsanställda, offentliganställda och andra med fasta löner att revoltera mot eftersläpning. Vad hjälper det då om ett medlingsinstutet har befogenhet att uppskjuta en strejk i 14 dagar eller att arbetsdomstolen kan förbjuda vissa extema stridsåtgärder?

 Vi behöver inte gå längre än till händelserna i fjol i Danmark och Norge för att inse farorna. I båda länderna kunde arbetsfreden återställas bara genom handfasta politiska ingripanden. Och glöm inte att den svenska avtalsrörelsen 1995 var den mest konfliktbetonade sedan 1980, med lönekostnadsökningar klart över det ekonomiskt försvarbara.

 Opinioner och stämningar påverkar lönebildningen. Avtalsrörelsen 1986 var på väg att bli en verklig rysare, när mordet på Olof Palme möjliggjorde snabba avtal om beskedliga löneökningar. Grupper som har medvind i massmedierna – ena gången gruvarbetare andra gången sjuksköterskor – lyckas bättre än andra i förhandlingar och konflikter. Opinionsklimatet avgör om militanta särintressen får gehör.

 Risken för löneinflation är ett problem på nationell nivå, inte bara på förbundsnivå. En allians för tillväxt som inte tar notis om lönebildningen är ihålig. Centralorganisationerna har auktoritet, de kan leda opinionen och gemensamt förebygga att explosiva situationer uppstår.

 Men lönebildningen påverkas starkt av arbetsrätt, arbetsmarknadspolitik och skatter. Förutsättningarna måste läggas till rätta, innan centralorganisationerna kan utöva ett effektivt normerande, avkylande inflytande.

Regeringens utredare Svante Öberg har i sin rapport om medling visat att lönebildningen var den egentliga inflationsmotorn under 70- och 80-talen och därmed huvudorsaken till våra ekonomiska misslyckanden. Till 99 procent förklaras skillnader mellan olika länders långsiktiga inflationstakt av skillnader i lönekostnadsökningar.

  Men Öberg förklarar inte varför lönebildningen blivit så destruktiv i Sverige. Hans förslag bygger inte på någon analys av hur problemet uppkommit och rör nästan bara medling och stridsåtgärder. Även om förslagen genomförs fullt ut, vilket den fackliga sidan är helt emot, förändrar de inte i grunden förutsättningarna för lönebildningen.

  Problemet är den balansrubbning som uppstått genom att facket under lång tid i stort sett dikterat det statliga regelverket på arbetsmarknaden, som innefattar mycket mer än konfliktreglerna. Däri ligger det verkliga hindret för en tillväxtallians. Så länge obalansen består går det inte att nå samförstånd om lönebildningen, och endast massarbetslösheten bromsar en ny löneinflation.