Dagens Industri 29 februari 2016:


Politikerna ska inte styra lönebildningen
Det borgerliga hotet att lagstifta om sänkta minimilöner påminner om hur det fackliga området politiserades under sjuttio- och åttiotalen. Ambitionen var då att infoga löneavtalen i en statlig inkomstpolitik. Det blev en mängd ofruktbara gräl mellan regeringen och parterna på arbetsmarknaden med kulmen i det fatala ”stopp-paketet” mot löneinflationen 1990.   
Kjell-Olof Feldt var ”utled på hela processen – de ständiga förhandlingarna, försöken att övertala, hota och muta aktörerna i något som ändå mest var ett skådespel”, enligt memoarboken ”Alla dessa dagar…” Hans efterträdare som finansminister blev Allan Larsson, som förde med sig en idé han hämtat från Finland. Den gick ut på att de avtalsslutande parterna skulle ta det fulla ansvaret för att bringa ner löneinflationen. Regeringen uppdrog åt Bertil Rehnberg, tidigare chef för Arbetsmarknadsstyrelsen, att leda en ny form av medling. Det gällde att förmå över hundra parter att frivilligt ingå samordnade stabiliseringsavtal, med samma löptider och så långt möjligt likvärdigt utfall för alla löntagargrupper.
Tidigare förvecklingar vittnade om ett oöverskådligt myller av motstridigheter i det kollektiva systemet. Många var övertygade om att Rehnberg skulle misslyckas, men med skickliga och förhandlingsvana bisittare kunde han genomföra projektet. Takten i löneökningarna minskade från tio procent till tre procent.  I frånvaro av hot, påtryckningar och mutor agerade parterna ansvarsfullt. Deras professionalitet kom till sin rätt. Det var något annat än inkomstpolitisk köpslagan vid rader av Haga- och Rosenbadmöten.
Efter ytterligare reformer i parternas regi, främst industriavtalet 1997, har lönebildningen fungerat bättre än under någon tidigare period. Reallönerna har ökat med 60 procent på 20 år. Arbetskonflikterna har under en följd av år varit långt färre än i exempelvis de nordiska grannländerna, enligt Medlingsinstitutets färska årsrapport. 
Flyktingströmmen har ställt alla berörda inför ett jätteproblem. Borgerliga partier och ledarskribenter tror att den rätta lösningen är att sänka kollektivavtalens minimilöner, genom lagstiftning om inte avtalsparterna medverkar. Därmed stängs dörren för en diskussion i sak.  Att parterna svarar för lönebildningen är en del av Sveriges oskrivna grundlag.      
Det är ovisst hur ett stort tillskott av politiskt beställda låglönejobb skulle påverka den samlade mängden arbetstillfällen. Tillfälligt anställda kommer att sägas upp på grund av underbudskonkurrensen. En del en annars möjlig tillväxt av sysselsättningen försvinner när subventioneringen av flyktingjobb tvingar fram en ekonomisk åtstramning.   
När en entreprenör, som är van att fortlöpande rationalisera driften, ges ekonomisk stimulans att uppfinna lågproduktiva sysslor händer något i företagets själ som ingen borde önska.
Att integrera flyktingarna är ändå en utmaning som arbetsgivarna och facket måste förhålla sig till, trots att ansvaret för den rådande situationen helt vilar på politikerna. Det finns mycket annat att diskutera än sänkta lönetrösklar. I hundratals riksavtal regleras förläggning av arbetstider, ob-tillägg, anställningsskydd, jämställdhet, skiftarbete, inhyrning av arbetskraft med mera. Behovet av lärlingsavtal med realistisk ersättningsnivå är stort.  Om man seriöst vill pröva arbetsmarknadens öppenhet för nya grupper måste alla sidor av anställningsvillkoren granskas. En förutsättning är att proceduren samordnas. Förbundsparterna bör ställas in för uppgiften att motivera sina avtalsregler inför parterna i andra branscher.   
Det är dags, kort sagt, att starta en ny Rehnberg-process.
Svante Nycander

 

 

.