maj-juni 1997; Vad orsakade 1900-talets krig?; DN Kultur; Internationellt

 

Vad orsakade 1900-talets krig?

 

Cirkeln slöts i Bosnien. Symboliken i Sarajevos roll i början och i slutet av seklets krigshistoria är oemotståndlig, men den rymmer inte någon djupare sanning om det som hänt i världen sedan sommaren 1914. Balkanperspektivet antyder att historiens gång bestäms av svårbegripliga lokala förvecklingar och slumpmässiga händelser, som ingen kan förutse. Det mystifierar nittonhundratalet.

  Balkan var Europas oroliga hörn långt före första världskriget. Flera krig hade förts utan att stormakterna låtit sig dras in. De som styrde Europa visste hur det går till att begränsa och hjälpligt kontrollera lokala konflikter. Varför utlöste då mordet på Österrikes tronföljare ett allmänt krig, och varför blev detta så fruktansvärt utdraget, blodigt och förgörande, till sist ett världskrig med länder som Kina och Brasilien bland deltagarna? Winston Churchill gav i "The great war" en tolkning, som råkar stämma väl med marxisten Eric Hobsbawms i "The age of extremes". Tysklands makt hade växt enormt, påpekar Churchill, "och med denna makt växte också en stark nationell vilja bland Tysklands alla klasser att för det tyska folket erövra ett nästan obetingat herravälde icke blott på den europeiska kontinenten utan i hela världen". Tyskarna byggde en flotta "avsedd att rivalisera med den brittiska, varav vår nationella tillvaro var beroende".

  En sådan konflikt kunde inte som fransk-tyska kriget 1870-71 lösas efter några månaders kraftmätning genom en gränsjustering och ett skadestånd. Kriget blev obegränsat därför att krigsmålen hänförde sig till hela världen. England ansåg sin "nationella tillvaro", det vill säga imperiet omfattande en fjärdedel av mänskligheten, beroende av kontrollen över världshaven, och Tyskland fann sig inte i en andraplansroll. För Ryssland, Österrike och det Ottomanska riket kom kriget att gälla själva existensen som flernationella statsbildningar. Allt tycktesstå på spel.

 Ur första världskriget följde ryska revolutionen, som inspirerade bland annat  kommunismen i Kina, och Mussulinis maktövertagande i Italien, som visade vägen för Hitler.

  Det var emellertid världsdepressionen som gjorde andra världskriget oundvikligt. Före 1929 var Hitler en obetydlig sekterist, vars sympatisörer var några få procent av väljarna. Depressionen började i USA och förde detta demokratiska och liberala land till randen av en avgrund. Eftersom USA var ekonomiskt oskadat av första världskriget kan depressionen inte ses främst som en fortsättning av de olyckor som började 1914. Den hade sina egna rötter i det ekonomiska och politiska system som vuxit fram.

  Världshandeln minskade i början av trettiotalet till en bråkdel av vad den varit under tjugutalets högkonjunktur, med ödeläggande följder både i industriländerna och i det som i dag kallas tredje världen.

  Fram till det skedet var totalitära diktaturer föga inblandade i Europas och världens stora olyckor. Den destruktiva dynamiken utgick från högt civiliserade länder, där den europeiska kulturen blomstrade, länder med stabila rättstraditioner, representativa politiska institutioner, medborgerliga fri- och rättigheter, en levande offentlig åsiktsbildning, enskilt ägande och fri företagsamhet. Den stormaktsrivalitet som fanns före 1914 var självfallet till stor del ekonomisk: en kamp om marknader och kontroll över jordens tillgångar. Orsakerna till börskraschen 1929 och trettiotalsdepressionen är fortfarande omstridda, men i den mån några kan pekas ut som ansvariga rörde det sig om människor som var mönstergillt övertygade om den enskilda äganderättens och den fria företagsamhetens välsignelser.

 

  Hur ska vi förstå detta sekel? Per Ahlmark markerar att detta är temat för hans diskussion med Alf W Johansson (5/4) och hans bok "Det öppna såret". Han menar att vår tids viktigaste faktum ligger i de totalitära diktaturernas massmord och likgiltighet för människoliv. Demokratier har aldrig gått i krig med varandra, och svältkatastrofer förekommer inte i fria och parlamentariskt styrda länder. Diktaturerna har i icke-krigssituationer vållat fyra gånger fler dödsoffer än krigen under nittonhundratalet.

  Detta är för honom den överordnade sanningen om vårt sekel. Har det då mindre betydelse hur alltsammans började? Ahlmarks strävan att foga in hela världen i ett samlat perspektiv måste respekteras, och de 170 miljonerna diktaturoffer får inte glömmas,  men man saknar i hans bok linjerna bakåt mot första världskriget och mot de ekonomiska förlopp som undergrävde demokratin i Europa och fick den politiska eliten i stora delar av tredje världen att sätta sitt hopp till kommunismen. Vi förstår inte nittonhundratalet om vi inte undersöker de destruktiva krafter som verkat inom den västerländska civilisationens huvudfåra, som varit nära sammantvinnade med de ekonomiska och tekniska framstegen och som vi ännu inte är säkra på att kunna bemästra.      

  Att demokratier inte fört krig med varandra är relevant och viktigt. Avgörande är sannolikt demokratin i sig, inte väsensfrändskapen mellan stater med samma politiska system; kommunistiska länder har ju varit i krig med varandra, likaså högerdiktaturer. Samtidigt bör man minnas begränsningen i denna iakttagelse av demokratiska staters inbördes fredlighet. Demokratier har utövat kolonialstyre och ockupation och aktivt förhindrat att andra folk uppnår demokrati. Ett demokratiskt England höll greppet om Indien genom att spela ut hinduer mot muslimer, i strid mot det enda som kunde legitimera kolonialstyret, bevarandet av Indiens enhet, vilket bäddade för blodbadet när landet blev själständigt och för flera senare krig. Kontrollen över Indien var för Winston Churchill ännu på fyrtiotalet en del av Englands "nationella tillvaro".

  En författare väljer sitt ämne, och Ahlmarks ämne är de totalitära diktaturernas folkmord, som inga historiska förklaringar kan skyla över eller förminska. Men i en diskussion om opionsbildningen under det kalla kriget och om Sveriges utrikespolitik är det historiska perspektivet nödvändigt. För dem som verkade åren omkring 1950 låg första världskriget på ungefär samma tidsavstånd som Vietnamkriget för oss. Världsdepressionen och demokratiernas svek under trettiotalet var grundläggande erfarenheter. Bilden av världen bjöd på fler viktiga skiljelinjer än den mellan kommunistisk diktatur och demokrati.

  En av Ahlmarks invändningar mot Alf Johanssons bok om Herbert Tingsten gäller motiven för USA:s agerande mot kommunismen under det kalla kriget. Johansson citerar en historiker, som skrivit att USA på fyrtiotalet grep chansen "att skapa ett internationellt system uppbyggt kring den amerikanska dollarns dominans...". Ahlmark avfärdar en sådan ekonomisk tolkning av det kalla kriget som absurd. Själv citerar han instämmande en annan historisker, som sagt att det kalla kriget orsakades av "den strukturella oförenligheten mellan den kommunistiska styrelseformen och den konstitutionellt demokratiska" och att "det kalla kriget var ofrånkomligt på grund av själva Sovjetunionens existens".

 Kan någonsin historisk forskning fälla ett välgrundat avgörande mellan två så motstridiga synsätt? Även om Ahlmark skulle ha rätt i allt som går att styrka med empirisk metod - hans kunskaper och grundlighet är det inget fel på - är ändå hans tankemodell behäftad med svagheter. USA var under fyrtio- och femtiotalen inte immunt mot lockelsen i att vara en dominerande världsmakt med kontroll över haven, råvarumarknaderna och det internationella ekonomiska systemet, ungefär som England i ett föregående skede. Om rivaliteten mellan imperialistiska stormakter var en huvudorsak till första världskriget, är det inte förvånande att många tolkade det kalla kriget i ett liknande perspektiv; det är knappast heller i sig upprörande. 

  Det kalla kriget utbröt 1946, men Sovjetunionen hade funnits sedan 1917. Dess strukturella oförenlighet med den demokratiska västvärlden hindrade inte att Sovjet under trettiotalet - fram till augusti 1939 - var det land som starkast verkade för kollektiv säkerhet i Europa mot Hitlertyskland. Var det kalla kriget ofrånkomligt på grund av motsatsen mellan kommunism och demokrati oavsett världens tillstånd i övrigt?  Var "själva Sovjetunionens existens" ett större hot mot världen än det wilhelminska Tysklands existens varit tjugu år tidigare? I så fall utgår man från en föreställning om Sovjetsystemet som ett oföränderligt väsen, till skillnad från andra styrelseformer. Den process varigenom regimen till sist upplöstes blir då svår att förklara.

  Det Habsburgska väldet och det Ottomanska riket föll samman som en följd av första världskriget. Varför gick inte också Ryssland, det tredje stora mångnationella imperiet i denna del av världen, mot sin upplösning? Eric Hobsbawn menar att bolsjevikerna 1917 var den enda politiska kraft som var tillräckligt beslutsam och hänsynslös för att kunna hålla ihop Ryssland.  Och utan tvångsmobiliseringen av Rysslands resurser för industrialisering och militarisering hade Tyskland inte kunnat besegras i andra världskriget. Bolsjevikrevolutionen blev på så vis den västerländska kulturens räddning undan barbariet. Detta är spekulationer, men Hobsbawms tolkning av vårt sekel är en hälsosam motvikt mot den idealistiska tron att gott och ont, rätt och orätt, är åtskilda från början och att världshistorien utvecklas som en stor tvekamp mellan uppbyggande och destruktiva krafter. Verkligheten är paradoxal, och motsatserna ligger ibland chockerande nära varandra.

 

 Per Ahlmark har gett sin bok undertiteln "Om massmord och medlöperi". Han fortsätter sin skarpa, i många fall dräpande polemik från "Vänstern och tyranniet" (1994). Det är poänglöst att invända att han dömer med facit i hand, eftersom han haft samma hållning ända sedan han debuterade i den politiska debatten kring 1960.

  Min huvudinvändning gäller hans moraliserande, som han övertagit från läromästaren Herbert Tingsten. Vems skuld är störst? lyder en kapitelrubrik. Ahlmark jämför två människor som båda går förtryckarnas ärenden, den ene en rödgardist som vaktar politiska fångar, den andre en privilegierad svensk författare som hyllar Mao och Pol Pot. "Hur fördelar vi den moraliska skulden mellan rördgardisten och den svenske författaren?"

 Vem kan intressera sig för det? Idén att den moraliska skulden för åsiktsbrott skulle kunna mätas och fördelas på detta sätt uttrycker i sig en brist på moralisk sensibilitet, och den behövs inte för att motivera den granskning Ahlmark utför. En öppen redovisning och en kritisk analys av framträdande opinionsbildares svaghet för kommunismen, deras bortförklaringar av massmord och förtryck och deras ofta hånfulla avfärdande av bedömare som sett klarare än de själva hjälper oss alla att bättre förstå den tid under vilken vi formats. Många av dem som ledde den svenska opinionen på avvägar under under sextio- och sjuttiotalen är fortfarande tongivande deltagare i det offentliga samtalet. Vi behöver veta hur galet de tänkte, inte för att peka finger utan för att få rätt perspektiv på den tiden och på vad samma personer säger i dag. Vilka ämnen är för dem alltför plågsamma att beröra? Hur försöker de ställa sitt förflutna i en bättre dager? Hur mycket av det feltänkta, som då var politiskt korrekt, finns i verkligheten kvar under ytan? Den generation som börjat orientera sig i politiken på nittiotalet har rimligen ett stort behov av sakmaterial av det slag Ahlmark och andra dragit fram i debatten om "vänsterns skuld", men behovet av pekpinnar och läsanvisningar är nog snarare negativt.