Dagens Nyheter, familjesidan 30/12 2011

Förre DN-journalisten Olle Alsén har avlidit 88 år gammal. Hans närmaste är sonen Martin, dottern Camilla och systern Britt med familjer.

När Olle Alsén blev ledarskribent i DN 1960 var han redan en erfaren journalist. Han hade arbetat vid TT, vid Svensk-amerikanska nyhetsbyrån i New York och vid DNs allmänna redaktion som allmänreporter och politisk reporter. Han var erbjuden att bli Tage Erlanders pressekreterare.

När han värvades till ledarsidan var just inget känt om var han stod politiskt, och i viss mening bevarade han denna anonymitet. Chefredaktören Sven-Erik Larsson beskrev hur Alsén i samtal var avspänd, till synes halvt frånvarande, medan han bjöd på ett flöde av precisa iakttagelser och skarpa reflexioner om händelser och människor. Han insåg att Alsén var oförutsägbar men följde sin intuition.

En av de första frågor Alsén fördjupade sig i på ledarsidan var Sovjets sprängning av domedagsbomber vid Norra ishavet. Med stöd av forskningen skrev han om effekterna på miljön. Kritik mot Sovjet var det just ingen som protesterade emot, men Sverige hade då inte avskrivit tanken på en egen atombomb, och Amerikas överlägsenhet i fråga om strategiska kärnvapen sågs som ett nödvändigt skydd för västvärlden. Alséns envisa argumentering var oemotsäglig men ändå störande.

Tidigt gav han DN en jämställdhetsprofil. Han skrev en minnesvärd ledare om Eva Mobergs korta tid som redaktör för Hertha: ”Hon dansade en sommar”. Han var med i feministiska Grupp 222, men anslöt sig inte till något program; han var till exempel skeptisk mot daghem för de minsta barnen. Han skrev om biståndsfrågor och gillade Ulla Lindströms frispråkighet i FN om bistånd till familjeplanering, en ömtålig fråga då.

Alséns texter var fria från retorik och stora ord, texterna fick liv av kunskap, allvar och intensitet parade med språklig fantasi. I frågor han inte släppte taget om kunde han variera och förnya resonemangen så att de inte kändes som upprepningar. När han från 1973 skrev om kärnkraft var han till en början försiktig, vägde för och emot, för att efter hand bli en lidelsefull motståndare, den mest inflytelserike i medierna. I den frågan var han i stort och gott sällskap, och till sist beslöt riksdagen att kärnkraften skulle avvecklas; folkomröstningen 1980 gällde tre avvecklingsförslag, inte ja eller nej till kärnkraft. I en annan stridsfråga, ubåtarna, var han en av några få som offentligt tvivlade på den officiella versionen, och han var den som hade störst möjlighet att föra fram argumenten. Han mötte ovilja och förbittring, men det mesta tyder på att den sovjetiska inträngningen i Gåsefjärden var oavsiktlig och att det saknas verkliga bevis för att någon ubåt från Warszawapakten varit i Horsfjärden. Alséns analys kunde ha besparat oss pinsamheter.

Han var en stridbar man med ett vekt hjärta, han hade inlevelse och medkänsla. En gemensam vän nämner hans stillsamma hetta. Han yttrade aldrig ett hårt om någon, i hans närhet upplöstes aggressioner; hans tolerans och prestigelöshet bidrog stort till vänskap och arbetsglädje bland individualisterna på redaktionen. Efter ett halvsekel av samarbete och glatt umgänge med denne fascinerande kollega är saknaden stor.

Svante Nycander