13/6 2002; Försvarsadvokatens roll; DN Familj; Rättsfrågor

 

Försvarsadvokatens roll

 

En åtalad förnekar brott, men försvarsadvokaten anser att hans klient är skyldig, på grund av upplysningar under tystnadsplikt. Vad gör han då?

    Advokaten kan inte öppet gå emot sin klient. Men ofta väljer han en mellanväg, hävdar Lena Ebervall i sin  doktorsavhandling ”Försvararens roll – ideologier och gällande rätt” (Norstedts Juridik). ”Man pläderar och förhör på ett sådant sätt att man skickligt undviker att visa sin inställning åt det ena eller andra hållet, men så att man främjar det resultat man önskar.” Denna teknik kallas ”passiv”.

    Någon entydig regel som säger hur advokaten bör agera finns inte. Så är det också när klienten avger en bekännelse som advokaten anser falsk. Advokaten får inte ljuga, men i övrigt lämnas han inte mycket vägledning inför moraliska konflikter som ibland kan verka olösliga. Klientens vilja är en sak, hans intresse en annan. En tredje aspekt är allmänintresset av en riktig dom.

    Alla som åtalas för allvarliga brott har rätt till advokathjälp. I England får en advokat inte tacka nej till ett uppdrag därför att han finner brottet alltför avskyvärt, men så är det inte enligt svensk rätt. En av våra kända advokater vägrar att företräda narkotikabrottslingar. Men försvararen behövs för rättssäkerheten, det ligger i yrkesrollen att försvara det onda på det godas uppdrag. Är det en rimlig yrkesetik att tacka nej? 

    Lena Ebervall urskiljer två ideologier. Den ena ser advokaten som en vapendragare, som är strikt bunden av sitt uppdrag för klienten och som hyllar moralisk neutralitet. Enligt den andra är advokaten en vägvisare med ett eget samvete. Vägvisarideologin låter advokaten välja bort uppdrag som skulle innebära en etisk konflikt och att lägga upp försvaret på ett annat sätt än klienten vill.

    Båda ideologierna är företrädda i Sverige, men man får gå till litteraturen i Amerika och England för att få en fyllig argumentering.

    En del brott är så hemska att allmänheten inte godtar något som helst försvar. Advokaten Henrik Bergh, som företrädde Vidkun Quisling i rättegången efter kriget, utsattes för  förföljelse ”närmast av lynchningskaraktär”, skriver Ebervall. Ingen advokat i Charleroi i Belgien ville åta sig försvaret av flickmördaren Dutroux, ingen ville utsätta sig för den lokala allmänhetens och pressens kritik.

     En man i USA som åtalats för ett pojkmord erkände inför sina advokater att han hade mördat två flickor och berättade var han gömt liken. Advokaterna besökte platsen och fann de döda flickorna men avslöjade ingenting. De dödas anhöriga fick leva vidare i ångest och ovisshet. Vad som hänt uppdagades långt senare. 

    Fallet delade det juridiska USA i två läger. Advokaterna blev åtalade men friades, eftersom de varit bundna av tystnadsplikt. Att avslöja den åtalade som flickornas mördare hade varit ett brott mot regeln att ingen är skyldig att vittna mot sig själv.

     Lena Ebervall gillar ideologisk pluralism men ansluter sig i slutkapitlet till vapendragarideologin.