30/4 2002; Minnet är en partifråga (om Ådalen 31); DN Kultur; Rättsfrågor

 

Minnet är en partifråga

 

I maj 1981 hade det gått femtio år sedan utkommenderad militär sköt fem arbetare till döds vid en demonstration i Lunde i Ådalen. Nu styrdes Sverige på nytt av en borgerlig regering, som i arbetarrörelsens ögon stod för ekonomisk oförmåga, arbetslöshet och ökade klyftor. Ett år tidigare hade SAF utlöst en storlockout. I sitt första maj-tal gav LO:s ordförande Gunnar Nilsson en förklaring till tragadin i Ådalen.

   ”Orsaken var samhällets oförmåga att lösa den ekonomiska kris som drabbat landet. Det skapade förtvivlan över den våldsamt ökande arbetslösheten… Det skapade ilska och bitterhet över arbetsgivarnas lönesänkningskrav. Utlösande för konfrontationen var arbetsgivarnas hänsynslösa användning av strejkbrytare, som var ett direkt hot mot arbetarna och solidariteten inom arbetasklassen.”

   Gunnar Nilsson drog paralleller till läget 1981. Han ansåg att de borgerliga hade anledning att begrunda vad som hade hänt i Ådalen.

   Man kan jämföra med hur en av hans företrädare yttrade sig. LO:s landssekretariat bröt 1934 ett löfte att resa ett monument över dem som dödats i Ådalen. Ordföranden Edvard Johansson motiverade beslutet med att Ådalskommissionen hade klargjort ”att dessa avlidna fallit offer för en Sillénkommunistisk konspiration”.

    Sågverksarbetarnas fackliga samorganisation i Ådalen ansåg 1941 att ”alla dessa oroligheter voro organiserade av kommunisterna”. Demonstrationerna mot strejkbrytare betecknade man som ”upplopp”.

 

    Inom socialdemokratin fanns redan från början två motstridiga tolkningar. För den ena stod främst Arthur Engberg, Social-Demokratens chefredaktör, och Zeth Höglund, som båda satt i partiets verkställande utskott och i riksdagen. Tillsammans behärskade de Stockholms arbetarkommun. För den andra tolkningen stod partiledaren Per Albin Hansson. I sin avhandling ”Kampen om historien – Ådalen 1931” fogar Roger Johansson in motsättningen i ett stort politiskt sammanhang.

    Enligt Engberg och Höglund var skotten i Ådalen överlagt mord på fredliga demonstranter. Arbetarna var offer för en offensiv från SAF och borgerligheten med syftet att pressa tillbaka levnadsstandarden genom angrepp på fackföreningarna. Hela arbetarrörelsen borde samlas kring en antimilitaristisk och antikapitalistisk politik. Arbetarnas krav borde drivas även med utomparlamentariska medel, som ett led i klasskampen.

    Per Albin Hansson försökte fördela skulden rättvist mellan kommunisterna som anstiftare av våld och angrepp på ordningsmakten och arbetsgivarna som ansvariga för organiserat strejkbryteri. Han var återhållsam i kritiken mot myndigheterna och militären, ville värna om respekten för lagar och avtal, även strejkbrytare måste skyddas av ordningsmakten mot våldsmän. Hans uppfattning om händelserna stämde väl överens med  Ådalskommissionens och de frisinnades. Som statsminister från 1932 vägrade han att ge amnesti åt dem som ännu satt i fängelse för misshandeln av strejkbrytare i Ådalen.

    Motsättningen var uppenbar och ofta kommenterad. Flera författare, bland dem Bengt Schüllerqvist och Anders Isaksson, har visat hur Per Albins försiktiga agerande hängde samman med folkhemspolitiken och strävan att bryta socialdemokratins isolering. Roger Johansson beskriver hur de två motstridiga tolkningarna av Ådalen genom åren har speglats i fackliga skrifter, i grundskolans läroböcker, i historiska handböcker, i debatterna kring Bo Widerbergs film ”Ådalen 31” och femtioårsminnet 1981. Han berättar om hur de omkomnas anhöriga utnyttjades politiskt i ett spel om gravplatsen och om  konflikterna kring monumentet. Bilden av tragedin har visat sig konjunkturkänslig, under lång tid var ämnet så ömtåligt inom arbetarrörelsen att Ådalen sällan nämndes. Socialdemokratisk historieskrivning har intill sen tid dolt och trivialiserat den inre partikonflikt som gjorde Per Albin Hanssons position osäker ända till slutet av 1931, då han tvingade fram en uppgörelse med opponenterna i partistyrelsen.

 

   Allra ömtåligast har ämnet varit i Ådalen, där tragedin inte har kunnat förtigas. I fackliga historiker dominerade länge angrepp på kommunisterna, först 1981 tecknades en bild av hur en enig arbetarrörelse hade försvarat sig mot ett orättvist och rättslöst samhälle. De mest antikommunistiska kommenterarerna till Ådalen ”återfinns på de orter där motsättningarna mellan socialdemokrater och kommunister under lång tid fortsatte att prägla den fackliga verksamheten”. På andra håll undvek man oftast ämnet. Roger Johansson iakttar en förändring efter regeringsskiftet 1976, under det borgerliga styret blev det regel att fackliga historiekrönikörer påminde om Ådalen.   

   Ungefär samma mönster finns i grundskolans läromedel. Före 1970 nämndes Ådalen i endast en lärobok, 1970-1996 i tio av elva granskade läroböcker. Ådalen blev ett inslag i bilden av vår historia, och det finns en tydlig koppling mellan Ådalen och folkhemmet: det ena har fått symbolisera Sverige före det politiska skiftet 1932, det andra ett lugnt och fredligt samhällsbygge under Per Albin Hanssons trygga ledning. Det är tydligt, skriver Johansson, ”att Ådalen och Folkhemmet blev de tyngsta byggklossarna i den historiska konstruktionen av svensk mellankrigstid i samband med vänstervindarna efter 1968”. Även i den historiska forskningen framträder en ny Ådalsbild under sjuttiotalet, om också inte lika markant som i läroböckerna.

   Herbert Tingsten nämnde inte Ådalen i ”Den svenska socialdemokratiens idéutveckling”. Bara tio år hade gått, den idékonflikt som skotten i Lunde förde upp i ljuset var kanske den svåraste partiet hade genomlevt. Den rörde arbetsmarknadens spelregler, synen på kommunistinflytandet i fackföreningarna och valet mellan mellan klasskampen och folkhemmet som rörelsens främsta mobiliserande idé. Ådalen gav näring åt antikapitalism och anitmilitarism. En direkt följd blev att LO-kongressen avbröt det samarbete med SAF som hade inletts genom arbetsfredskonferensen 1929. Pacifismen inom rörelsen kulminerade vid partiets kongress 1932. För partivänstern var Ådalen ett medel att förhindra Per Albin Hanssons och Gustav Möllers planer på ett samarbete med de frisinnade. En bok skriven på sjuttiotalet om socialdemokratins idéer – efter Birger Normans bok ”Ådalen 31” och Bo Widerbergs film – hade inte kunnat gå förbi dessa ideologiska skiljelinjer.

 

Arthur Engberg förlorade ett ärekränkningsmål mot kapten Nils Mesterton, som fört befälet i Ådalen, och han dömdes av Svea hovrätt till tre månaders fängelse för kränkande uttalanden och ogrundade beskyllningar mot myndigheterna. Han var Per Albins huvudmotståndare i partiet.

   För att betala Engbergs och Social-Demokratens böter och skadestånd startade socialdemokraterna i Stockholm en landsomfattande insamling, som emellertid mötte kritik i andra partitidningar och sågs som en fraktionsverksamhet. Bara 8 000 kronor samlades in. I Lund tecknade sig Tage och Aina Erlander på en insamlingslista, där Engberg hyllades: ”Undertecknade vilja genom sina bidrag till fonden visa sin sympati och beundran för den rakryggade hållning och den oförskräckthet, som kännetecknat tidningens ledning under den samhällsupplösande hetskampanjen från borgerligt håll i anledning av tragedin i Ådalen.”

    I memoarerna går Tage Erlander inte in på vare sig Ådalen eller maktstriden i partiet. Han berättar att han hade funnit värdefulla drag i den kommunism som på tjugotalet leddes av Zeth Höglund och Karl Kilbom. Han var en av 21 riksdagsmän som röstade på Höglund i valet av förtroenderåd 1933. Om socialdemokratisk historieskrivning hade gjort rättvisa åt partiets splitting åren kring 1930, så hade Erlander räknats till vänsteroppositionen. Hur litet sympati han mötte hos Per Albin Hansson ännu många år senare, när han blivit statsråd, framgår på flera ställen i hans dagbok. Statsministern låtsades inte se honom när han begärde ordet i regeringen.

   När socialdemokraterna så småningom fann att skotten i Ådalen var ett legitimt ämne för politisk opinionsbildning, retuscherades bilden av det som hade hänt. Kommunisterna och deras våldsmetoder försvann. Olof Palme sade i Ådalshallen i Skellefteå i maj 1981: ”Ådalen 1931 är symbolen för ett samhälle i kris, men arbetarklassen var förmögen att slå tillbaka attackerna och stark nog att inte möta våld med våld. Det var också en vändpunkt, eftersom folkhemmet då började byggas. Hos arbetsgivarna växte insikten fram att fackföreningarna inte gick att krossa.”

   Så hade också Arthur Engberg kunnat säga. Ådalen var en attack från den borgerliga staten mot en arbetarklass som vägrade möta våld med våld. Arbetsgivarna försökte krossa fackföreningsrörelsen.

   För en sådan tolkning fanns det förmodligen ett bredare gehör inom socialdemokratin 1981 än femtio år tidigare. På trettiotalet kände partifolket till hur kommunisterna agerade, och de visste att arbetsgivarna tillsammans med LO-förbunden hade byggt upp världens starkaste kollektivavtalssystem – inte motvilligt utan aktivt och målmedvetet, bland annat därför att de såg beslutskapabla, ansvarsfulla fackliga organisationer som ett värn mot kommunisternas och syndikalisternas gerillakrig på arbetsmarknaden.

   Med Olof Palme blev den gamla vänsteroppositionens propagandabild av Ådalen arbetarrörelsens officiella historiesyn.

 

 

Roger Johansson

Kampen om historien – Ådalen 1931. Sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk 1931-2000.

Hjalmarson & Högberg 2001