3/7 2001; Ska vänstern få skriva historien?; DN Kultur; Rättsfrågor

 

Ska vänstern få skriva historien?

 

Skotten i Ådalen avlossades den 14 maj 1931, Kristi Himmelfärdsdag. Den 17 maj utsågs en undersökningskommission ledd av Arbetsdomstolens ordförande Arthur Lindhagen. Bland ledamöterna fanns Östen Undén och Metalls ordförande Fritjof Ekman. Kommissionen reste till Ådalen den 21 maj, hörde 146 personer från myndigheter och medborgargrupper, samtalade med ytterligare många och avgav en enhällig berättelse den 20 juli.

    Vittnesmålen säkrades medan intrycken var färska, debatten kunde föras utifrån en redogörelse som var så korrekt och allsidig som situationen tillät, balanserad i slutsatserna.

    När rapporterar Ingvar Carlsson-kommissionen om Göteborg? Den 20 augusti, om den håller samma takt som Ådalenkommissionen.

    Mattias Gardell skriver (21/6) att uppfattningen om Ådalen 1931 i senare historieskrivning är en helt annan än den var på trettiotalet, då politiker frikändes, skjutande militärer gavs kortvarig arrest, medan demonstranter dömdes till frihetsstraff på upp till två och ett halvt år. Han menar att uppfattningen om Göteborg inte med nödvändighet kommer att förskjutas i samma riktning, men det är ändå vad hans artikel syftar till: med tiden kommer vi att inse polisens skuld.

    Men parallellen kan betraktas från andra sidan. Det som hände i Göteborg kan få oss att bättre förstå tragedin i Ådalen. Den förskjutning i uppfattningen Gardell syftar på beror inte på att insikterna fördjupats – ingen senare skrift är mer objektiv än kommissionsrapporten – utan på att arbetarrörelsen fått mer makt över våra tankar.

    Demonstrationen i Lunde var riktad mot strejkbrytare i stuveriarbete. Dagen före, onsdagen den 13 maj, bröt demonstranter, anförda av Sillénkommunisternas distriktsordförande Axel Nordström, igenom en avspärrning vid hamnen i byn Sandviken. De jagade undan polisen med stenar och misshandlade strejkbrytare ombord på fartyget Milos. Några av dessa hissades upp med rep från lastrummet med blod rinnande över ansiktet, tvingades liggande på däcket högläsa vad som skrevs om dem i arbetarpressen. Fyra strejkbrytare fördes i triumftåg med musik till torget i Kramfors. Där kommenderades de upp på en makadamhög, där Axel Nordström förhörde dem om namn, hemort, skälen till deras strejkbryteri med mera. Kommissionen beskrev det som hänt som ”råa och motbjudande uppträden”.

    Ett par personer vittnade om att Nordström hade sagt: "I morgon kamrater träffas vi i Frånö, och då ska vi gå och hämta dom sextio andra i Lunde."

    Polisen, några få man, hade tappat kontrollen, och landsfogden bad om insats av militär. När en styrka anlände med tåg på onsdagskvällen blev det sammanstötningar i Sprängsviken och Lunde, där militären under "stort lugn och behärskning" uthärdade stenkastning "som får anses hava varit både intensiv och farlig". Soldater skadades, demonstranter utslungade mordhotelser, ”också vi ha vapen”. Landsfogden läste upprorslagen, militären avlossade lösa skott. Tre män bröt sig in i transformatorstationen i Lunde och mörklade hela byn. Först när  rökgranater skjutits blev det lugnt. 

    Vid mötet i Frånö på torsdagen ställdes alla fackliga förtroenmän åt sidan. Nordström fick deltagarna att med acklamation utropa allmän strejk i Ådalen. Han uppmanade de närvarande inför marschen till Lunde, enligt flera vittnesmål, att uppträda som "en disciplinerad och väl organiserad trupp". Vad som än händer "så skola vi aldrig nämna några namn".

   Tre fyra tusen personer gick med i tåget, en del plockade åt sig stenar på vägen. Kommissionen ansåg att "beräknande kuppmakare i kretsen" utgått ifrån att det stora demonstrationståget skulle utgöra ”en trygghet mot kraftåtgärder från militärens och polisens sida".

    I Seskarö 1917 hade en militärstyrka med uppgift att upprätthålla ordningen låtit sig avväpnas av en folkmassa. Vid kommenderingen till Ådalen varnades kapten Nils Mesterton för att låta något sådant ske. Vad hade hänt om polisen och militären ändå gett vika för demonstranterna? Kommissionen skrev att strejkbrytarna, om de på nytt angripits, skulle ha försvarat sig med alla medel, och "i sådant fall hade med säkerhet en ohygglig situation uppkommit". Polisen visste att några strejkbrytare hade revolvrar.

    De första skotten avlossades när en ridande militär kastats av hästen under ett tumult vid avspärrningen mot hamnen. En officer sköt från hästryggen när han tyckte sig se en man resa ett vapen. Mesterton trodde att en del demonstranter var beväpnade och att det pågick en eldstrid från båda hållen. När han såg demonstranter tränga fram sköt han lösa skott med sin pistol, strax därpå gav han order om eld, det gällde att ingripa innan platsen översvämmades av folkmassan. Fem dödades, fem sårades.

   Flera fel begicks, polisen och militären var dåligt samordnade, ordergivningen otydlig, en del soldater glömde att de skulle skjuta mot marken, vådaskott avlossades. Kommissionen diskuterade om man i stället för vapen borde ha använt vattenspruta eller tårgasbomber. Men slangarna var för korta, och det blåste från väster, i ögonen på ordningsmakten.

    I  ”Ådalen 31” skrev Birger Norman mänskligt förstående om dem som deltog i händelserna, både Nordström och Mesterton. I skuldfrågan instämde han med en bedömare som sagt att den enda verkligt skyldige var Svenska Arbetsgivareföreningen, som stödde strejkbryteriet. Det perspektivet blev så småningom styrande. Den förskjutning som skett i synen på Ådalen 1931 gäller främst insatsen av strejkbrytare.

    Före Saltsjöbadsavtalet 1938 fanns inga regler om samhällsfarliga konflikter, om skyddsarbete eller om utomståendes rätt att förbli neutrala. Det hände att LO och syndikalisterna använde strejkbryteri som ett led i den inbördes kampen. En femtedel av alla avdelningar inom LO behärskades på tjugotalet av kommunister, och strejkrätten utövades lokalt. Sillénkommunisterna lydde Stalin, Axel Nordström hade varit på Röda fackföreningsinternationalens möte i Moskva tre veckor sommaren 1930. Socialdemokrater kallades ”socialfascister”, fackföreningarna skulle inordnas i den revolutionära kampen. I cirkuläret ”Mot skadegörarna inom fackföreningsrörelsen” redogjorde LO för kommunistiska övergrepp. Socialdemokraten Helmer Molander i Ådalen gav ut broschyren ”Stenkastningens politik”.

    I bred enighet bestämde riksdagen 1933 att ”olagliga konflikter eller okynneskonflikter inte skola respekteras”, vilket innebar att arbetsförmedlingen kunde anvisa arbete åt arbetslösa även där strejk pågick. Det fanns i början av trettiotalet inga förutsättningar för ett allmänt fördömande av strejkbryteriet.

    Den frisinnade regeringen hade ingen del i beslutet att värva strejkbrytare till Ådalen. Gardell anmärker på att politikerna undgick ansvar, medan Axel Nordström fick två och ett halvt års straffarbete. Vad skulle de ha straffats för? Dilemmat var detsamma som i Göteborg, att extremister försökte använda fredliga demonstranter som sköldar under sina provokationer och våldsexcesser.

 

.